Allmänt

Instagramrosé och äkta vän

Fredag har blivit till den 24e juli och vindarna och regnet de senaste dagarna ger känsla av att sommaren gett upp.Lämnat över värmen till hösten. Den varmaste veckan i slutet av juni blev nog den jag kommer att minnas som sommar. Då grönskan fortfarande var skir och då kvällarna var så varma och lovande på nåt sätt. Den tiden innan semestern börjat är nog mest av allt förhoppningarnas tid, då allt är som oskrivet och allt vore möjligt. Även i denna sommar fast världen är sig olik alla andra somrar. Jag gick all in och bokade en vecka i början av juli till min bästa vän Gittan i Karlstad. Vi är bästa barndomsvänner och hon är en del av alla mina minnen. En vän som kan allt om mig och som kan se alla mina sidor och ändå få ihop alla mina delar till hela mig. Vi levde verkligen goda dagar där i Karlstad. Pratade, skrattade, analyserade kärlekar och problem som livet gett. Vi åt och drack och kvällar gav musik och ännu mera minnen. Såna här stunder har jag lätt att känna mig själv, hittar lätt in i min enkelhet och det är en naturlig och osminkad sanning att vistas runt såna människor. Dagar och kvällar gick fort och jag lämnade Karlstad och henne en måndag. Redan saknad innan jag bytte tåg i Gävle upp till Härnösand. Har du också en sån vän nånstans i ditt liv? Nån som är en del av dig ? Nån som färgar dina sinnen och får dig att bli fladdrande glad och tillfreds i de stunder ni delar ? Som en färgglad fjäril.
Jag vette tusan vart dagarna efter tagit vägen, de har runnit genom fingrarna på nåt sätt, även om jag både kliver upp tidigt och lägger mig sent. Försöker fylla tiden med allt jag tycker om såsom hemmaprojekt, ljudböcker, fotografering, promenader och en och annan nyskriven text, som en del hamnar i melodier, fast de flesta hamnar i byrålådorna för senare bearbetning. Det är både glädje och sorg med att ha denna sida av mig själv, så stort behov av att få ut alla ord och känslor, vara så kreativ i de flesta av mina dagar. Har svårt att hitta nån likasinnad att dela det med. Bekräftelse i vardagen behöver vi alla och min kreativitet är så stor del av mig och det kan både utestänga och vara svårt att förstå , om man inte ser på livet som jag gör.
Så jag hamnar mycket i mig själv, i nån slags ensamhet och pratar mest med folk på mess och via sociala medier. Jag skickar ofta och frågar vad folk gör, hur de mår eller bara delger nåt från min dag. Tyvärr blir jag oftast besviken då jag inte mottar samma, utan det blir oftast nån smiley eller tumme upp. Så kommunicerar man inte. Inte jag. Det håller inte i längden , det vet jag. Det räcker inte med filtrerade instagrambilder om sommarlycka och alla andra som har allt jag skulle vilja ha. Det är ofta en felredigering och även om alla verkar ha någon att vara nära, så vet jag att närhet kan vara närmare i ord än vad de ibland är med någon i vardagen. Jag kan få de insikterna då jag swipar alla bilder på människor som umgås och dricker rosé om kvällarna.Lägger upp bländade skratt med hashtag "livet".var och varannan kväll med olika bästa vänner på bilderna varje gång. Undrar ofta om det är så på riktigt ? Hur gjorde jag förut ? Var jag sån jag med ? Jag blir både avis och samtidigt inte .Jag vill ha allt det, men jag vill kunna vara äkta, vara jag. Nåt som jag sökt och hittat genom tid. Vill vara önskad och känna att alla delar av mig blir till hela jag, och att jag som den jag är nu är alldeles underbart perfekt och duger alldeles tillräckligt superduperbra ! Precis som känslan med den där Karlstadsvännen som jag skrivit om. Den känslan som är äkta och långt ifrån retuscherade inlägg och snabbgillande tummar upp på mess. På återläsning ! Tack för att du läst och kram från mig / Petra