-Vad gör oss modiga ?

Jag funderar mycket på allt möjligt. Jag dagdrömmer under höstträden på parkernas bänkar. Jag sitter på jobbet och lyssnar på historier om familjer mitt i livet. Jag sitter i min blommiga vardagsrumsfotölj och fastnar med blicken i de tända ljusen på spismuren och jag drömmer mycket när månen lyser upp mitt nattrum. Jag drömmer om det som gör mig modig, visualiserar mig stark och rationell. Så vill jag vara. Stark i min tro på att jag räcker till, till allt det jag behöver vara för att leva mitt eget liv. Jag vill komma ur de prövningar som jag utsätts för med jämna mellanrum,med en aning mer vishet och med ett hjärta som känner mer än innan. För mig är det mod. Att våga känna. Att vara sann till det jag tror gör mig till det bästa av mig själv.
Jag läser spaltvis med inlägg, krönikor och tyckatillord om hur vi kvinnor ska vara, hur vi inte vill vara..Hur vi önskar att vi kan vara och hur vi önskar vara annorlunda än de vi formas att vara. Ja så kan det vara, eller hur? Då undrar jag ofta,,,-Men bestämmer i slutänden,vem bestämmer vem du vill vara? Vet vi vilka vi vill vara finns det bara ett svar.- du! Det handlar om hjärtat, om det du känner som slutligen ger modet i uppdrag att vinna. Det pratas om uppror mot samhällsidealen som ger falskhet åt kvinnobilden och det skrivs om kvinnor som inte känner att de räcker till i vardagen för alla osynligt outsagda krav som ligger som ton på de allt magrare axlarna, Ja jag hajar, jag förstår, jag känner med dem som känner. Jag vet att det kan vara tufft. Jag vet hur det är att vara en av dem som inte passar in i modellen för den typiska kvinnan mitt i livet. Jag har varit upp och ner och vänt ett par vändor i varenda avgrund och gjort misstag som format mig, pratat öppet om familjekriser och helvetets kval. Med dem kom insikten om mod, om att jag någonstans tagit beslut om att våga känna varenda känsla som följde med. Jag finner mig icke i att läsa om schablonbilder om kvinnan och tro att det ger bilden av lycka. Nej stop i lagens namn ! Mitt mod kanske inte är ditt mod, kanske inte är den vägen som passar dig att gå. Men var och en måste väl för böveln ta ansvar för sina egna känslor och sluta lalla med i låtsasvärldar som skriker ut sina fejkbudskap i varenda gatuhörn,. Det är tid nu, det är hög tid att göra en personlig revolt mot vad man tycker och känner.... Jag ska vara modig igen...jag sa känna varenda känsla , jag ska möta mammas cancer med skarp blick, jag ska äta precis hur mycket godis jag vill mitt i veckan och jag ska gå i mina omoderna secondhandjeans varenda dag, bara för att jag kan, för att jag känner att jag vill. Jag gör mig modig att möta ännu en svacka och fullständigt kliver över hur fint allt ska vara hemma...för jag sitter i min blommiga vardagsrumsfotölj med skitigt hår och med disk i köket. Och dessutom åt vi korv för halva priset från Coop idag till middag, ..... Modigt va ? Jag tror jag funderar lite till....men kommer nog fram till samma sak...igen... och igen.. Det handlar till slut om var och en.
#1 - - Tomas:

Hej Petra!
Som inhalkad läsare av din blogg vill jag gärna ge dig ett stort tack med många många plus i kanten. Du skriver på ett vis som får läsaren, att på håll, verkligen känna sig delaktig i dig och det som är ditt, samtidigt som dina välskrivna rader, som är fulla av energi, liv och mystik, väcker liv i ens egna tankar och funderingar om livets olika prövningar. Så tack än en gång för denna fängslande blogg. Önskar och hoppas verkligen att alla tuffa utmaningar du står inför slutar med lycka och välgång.
Med varma vänliga hälsningar:
Tomas

Svar: Tusen tack Tomas !! vad glad jag blir av beröm, det känns extra bra särskilt när man som jag gör skriver ganska utlämnande och ärligt. Kan bli tvärtom då.TACK !!! Hoppas du fortsätter tänka och läsa även i framtiden ! // Petra
petra jedborn