Allmänt

Förrådande grå

Kliver ut i fuktig novemberkväll genom snurrdörrarna. De stannar aldrig upp. De fortsätter oberörda att gnissla mot stengolvets plattor.Lika för alla.Undrar om man kan fastna här ? Tänk om jag blir den som går och går men aldrig hittar ut. Som gåtan vi skrattat åt, den som ändrar slut vartefter. Sjukhusdörrar är förrädiska, Räddande fria eller skoningslöst hårda, Vill inte fastna här. Tystnaden utanför är påtaglig, inbäddande grå och lika diffus som sikten.Ser inte många meter framför stegen som tas fram till bilen. Dimman ligger som ett lock och jag tänker att den lurar in oss i falskhet och otrygghet. Ser inte klart. Den skulle kunna vara vackert trolsk som i sagan, men för mig och min syster är den överhängande tung och den kan inte lova ett lyckligt slut. Inte ens om jag går och går i de snurrande dörrarna kommer slutet att ändras, Vi är de som som är fast här, på obestämd tid. I vår mammas cancerdiagnos som lika gärna kan lura med henne in i döden.
Jag har alltid haft en stor fascination över sjukhus. Redan som barn funderade jag över allt som händer här. Ett mystiskt hus.Här börjar livet genom ett skrik och samtidigt på en annan våning andas livets sista andetag ut. Hela spektrat där emellan ryms även det i huset. Jag vet att en enda sak kan vi med säkerhet säga om våra liv, att vi föds och dör Jag har varit del av livets sjuka här de senaste året med Alwa och bevittnat de läkande som kan ske i människan som vill leva,Alwa ville leva så mycket att viljan vann över hennes sjuka kropp, Nu är det annorlunda, Jag är inte längre fascinerad, rädslan har tagit över. Mamma vill leva, mer än någonting annat. Den sjuke önskar sig bara en sak. Nu ligger läkandet inte i hennes vilja utan i varenda läkares kunskap, i hela cancerforskningens framsteg, Det finns ingen vilja i världen som är starkare än hennes just nu. Men cancern skiter fullständigt i den. Den snurrar runt runt och just nu har den inte hittat ut ur kroppen, Vi sätter oss i bilen, slår på full värme. Det immar igen och vi konstaterar att november inte är sig likt. Inte för någon av oss, Dimman är tät, förrådande grå