Allmänt

Där hon berättar

Ingen av er som läser mina inlägg och för er som följer min blogg kan ha undgått att det jag skrivet det senaste året har varit någon nöjesläsning om livet. Jag tittar tillbaka i bloggen och ser skuggorna som förföljer mig, Det har sannerligen varit ett år och mer därtill av sorger kantade med de tuffaste av mina prövningar. Jag kan knappt läsa det själv utan att känna en enorm nedstämdhet av mina egna texter. Samtidigt är det så här det varit. Ärligt och utan försköningar, Jag har haft svårt att se ljusning, haft ännu svårare att se ett slut. Jag har haft ett otroligt "pysbehov" av att prata, mina ord har blivit texter,poesi och bilder, Tack och lov för alla uttrycksformer. Jag har skapat en innantid,en verklighet som anoreximamma och där har jag varit det senaste året.Avundsjuk på alla er som kunnat planera mysmiddagar med familjen och snabbätit på alla kedjor som erbjudit flottiga nödlösningar, Jag har till och med längtat efter att fredagsmyset som jag bara sett reklamen för på TV, önskat att chipspåsarna ska stå uppradade mellan läskedryckerna, När det stod klart för mig att Alwa drabbats av anorexi för ett år sedan, var det som att få en käftsmäll. Hur kunde det hända? Var jag en blind mamma som inte hade sett att mitt barn mått dåligt.? Fattade jag inte att hon levde på vatten och kvarg? Hur kunde vi varit så jävla dum att ge henne ett träningskort i tron på att hon ville bli starkare,? Var det verkligen normalt med morgonpromenader? Det fanns så många varningsklockor och de ringde för döva öron,,, Var jag en usel människokännare trotts mina högskolepoäng i pedagogik? Var jag oförmögen att tyda min magkänsla? Den kom tidigt, men jag ignorerade den länge, Hon hann rasa i vikt under tiden, Jag var i konstant dimma och hittade inte ut, Jag skyllde på mig själv, på skilsmässan i hennes barndom, om det gnagande dåliga samvetet som man som separerad mamma lever med varenda dag, Det vet alla ni som lever ifrån era barns fäder. Om jag bara hade gett henne mer tid? Om jag bara ..... Jag tog kommentarer från folk som inte hade en tanke på förståelse, samtidigt som jag ville håva in alla fina medmänniskors känsla, de som brydde sig. Jag blev medberoende i en familjesjukdom som aldrig tycktes gå över, Hela livet kretsade runt mat, om planering, om övervakande av en tonåring som tidigare visat upp en helt normal frigörelse från sina föräldrar, Hon blev en ung kvinnas kamp mot sig själv, krisade i sin vilja att finnas till, slogs mot sitt eget liv. Skulle hon dö så här ? Skulle hon använda sin enorma beslutsamhet till att svälta sig själv in i döden ? Det var så jag trodde en längre tid, ett sjukt sätt att se på sin dotters kapacitet men jag förstod snabbt att det här var bortom min kontroll och kunskap. Jag orkade inte alla dagar, långt ifrån, Ibland låtsades jag att hon var som vilken sextonåring som helst, som krisade just för tillfället, Att hon skulle skrika och gapa över att internet krånglade och att hon ville vara ute längre än klockan tio på kvällarna, Jag hade gladeligen tagit de bråket.Men hon teg. Hon vände ryggen och stängde in vartenda utåtagerande tonårsrevolt Hon skrek åt sig själv och straffade sig därefter, Även om jag innerst inne visste att det inte var mitt fel att det hände så har hela föräldrarollen varit det tyngsta jobb jag någonsin levt med, Heltidsjobbet 24 timmar runt,,,,om och om igen
Nu ett år senare vill vi berätta om att det går att överleva helvetet, det går att vända om hjärnans ockuperade tankar om mat, det går att öka i vikt utan att gråta varenda natt och det går att se tiden efter den eviga dimman som ljusare. Det går inte alla dagar, långt ifrån men det går att fokusera på någonting annat än att räkna intaget av kalorier, Vi har lärt oss att ta hjälp av andra och att visa hjälplöshet, Jag avsade mig föräldrarollen och lät någon annan säga åt mig vad jag skulle göra, vi som föräldrar var de som skulle genomföra det jobb som läkarna sa åt oss att genomföra utan att känna mig dålig och misslyckad. Nu vill Alwa berätta för andra, nu vill hon vara tonårstjej med en erfarenhet som kan hjälpa andra, Nu vill hon varna er, ge er klockorna som ni ska lyssna på. Nu är hon redo att reflektera över anorexin. Nu är vi nära ljuset som jag inte trodde fanns, Hon ska få belysa tiden som varitt med sina ord tillsammans med mina i något kommande. Hennes historia är inget ovanligt har vi upptäckt under det senaste året,men fortfarande så tabu och i vissa sammanhang accepterad, Vi måste våga se, agera och just ta ställning för det som är sunt istället för att spela med i det sjuka som vi ser omkring oss dagligen,som vi lätt gör till det normala. Vi har kastat ut fredagskvargen och snart kanske ni får ett inlägg om ett fulldukat fredagsmys framför en TV någonstans i staden.