tankeplatsen.blogg.se

Det är en del i det här overkliga att kunna släppa kontrollen. Att våga lita på att någon annan vet vad som är bra och våga känna lugn i någon annans beslut.När man är inne i det här ovanligt sjuka har man ett enormt kontrollbehov, av allt, störst är kontrollen över sig själv. Det är ganksa vanligt hos många av oss,just att vilja ha full koll.Många säger att de är kontrollfreak,och det kan ibland vara till godo, men blir kontrollen för stor så skadar det och vill ta över hela livet. Omöjligt att vara en del av något socialt om den enda man litar på är sig själv. 

 

Idag kom den dagen då hon släppte kontrollen, om så bara för några timmar. Vi hade bestämt att vi skulle försöka tänka bort alla måsten någon gång till nästa besök, att ta en dag att bara vara, våga vara. Utan att hela dagen är styrd av saker som kräver absolut fokus, en dag då hon kunde släppa prestation och låta mig ta hand om henne.

 

Svårt...motstånd,,tvivel..velningar..vill  - vill inte ,i ständigt inre strid. Telefonsamtal, mess inpå sena timman.

-Hur blir det då med skolan ? - Vad säger alla då ? - Jag kan väl inte bara vara hemma utan att vara sjuk? 

Men innan de orden landade så kom insikten att hon är betydligt sjukare än de som är hemma för de vanliga förkylningarna flera gånger om. Jag stod på mig, du behöver vila...från just det, precis det som du tror att alla andra ska tycka om dig. Du behöver prioritera vad du tycker. Vad vill du , just du ?

 

Vi vandrade sakta genom skogen, solen strilade in och landade på de mjuka barrstigarna. Det var trevande av ovana fria steg som inte skulle gå i kaloriförbrännande syften. Vi mötte havets glitter med varsin mugg,med olika innehåll. Hon var tyst, den lilla kroppen. Kände hur jag omedvetet var rädd att hon skulle flyga iväg med vinden, som måsarna som gled högt över. Hon log mellan klunkarna. - Vad vackert, sa hon så lågt.

Rotsidan är vackert, de kala, kargade ,tusenåriga hällarna var till dagen varma av solen. Vi var ensamma. Den lilla och jag. 

Hon tittade ut genom bilrutan.Genom Höga kustens vackra bergiga. Såg svanar vid Nordingrå och böljande fält där det gröna exploderade. Hon var där i tystnaden. - Vad vackert, sa hon igen.

Vi klev in på hotellet med överdragsbyxor och fleece. Jag beställde potatis och köttfärslimpa. Hon var tyst.

Jag bävade, höll andan i evighetssekunder. 

Hon åt upp. Jag mötte de trötta ögonen, den osäkra blicken, läste på hennes smala blekrosa läppar.

-Vad vackert det är här. Tack mamma.för allt.

Hon visste att jag hörde. Jag vände bort blicken, ut mot rutans magnifika utsikt. Torkade kinden med den rosa fleecen med en känsla av att jag nått henne, om så bara för några timmar. Hon hade litat på mig, idag,

 

Med bron i bakgrunden lämnade vi det som för henne varit en pärs. Svårt för oss andra att förstå. 

Jag kommer jag att minnas, Idag. 

 

- Vad vackert det var.

Vad vacker omåsten kan vara.